VARULVSPSYKOS OCH MUMIESKRÄCK
När Hollywood-monstren anföll förorten!
Våren 1981 spreds clownskräcken som en löpeld över USA. Det började i Boston, där barn – de flesta mellan fem och sju år – påstod att de sett en man utklädd till clown, naken från midjan och neråt, köra omkring i en svart, hotfull skåpbil nära Franklin Park. Samma skrämmande clown sågs även vid Mary F. Curley-skolan i Jamaica Plain, vilket byggde på paniken och ledde till att polisen kopplades in. Daniel O’Connell, rådgivare kopplad till Bostons kommunala skolor, skickade ut ett allvarligt budskap till stadens rektorer: ”Polisen och skolmyndigheten har informerats om att vuxna utklädda till clowner har stört barn på väg till och från skolan. Vänligen uppmana alla elever att hålla sig borta från främlingar – särskilt sådana som är utklädda till clowner.”
I Brookline, Norfolk County, försökte en läskig clown locka in två barn i sin bil med löften om godis, ett gammal hederligt knep som oroliga föräldrar varnat sina barn för sedan tidernas begynnelse. Fanns det alltså sanning bakom de rykten som spreds? Det tyckte åtminstone polisen, som gick ut med en skarp varning till allmänheten om den pågående clownfaran. Man gick till och med så långt som att stoppa bilar med misstänkta clowner, vilket ledde till att oskyldiga partyclowner på väg till och från sina gig blev trakasserade av polisen. Men till slut fick det vara nog och den 9 maj kunde man läsa i Boston Globe: ”Polisen avfärdar rapporter om clowner som antastar barn.” Vid det laget var polisen ganska säker på att allt var en produkt av den livliga fantasin hos de unga vittnena.
Man kan undra var allt detta härstammade ifrån? Kanske var det inspirerat av en vampyrliknande man som några veckor tidigare sägs ha synts i den lilla staden Mineral Point, Wisconsin, smygande runt om Graceland-kyrkogården? Polismannen Jon Pepper var ett av vittnena och beskrev vampyren som ”en mycket stor person med vitmålat ansikte och svart cape.” Och visst, det vitmålade ansiktet påminner förstås starkt om det klassiska smink som clowner brukar ha, och i detta fallet clownerna som kom att skrämma barn till vettet i Boston. Vampyren försvann i slutet av mars – och clownerna tog återigen över skräckens blodiga stafettpinne.
Denna gången stannade inte skräcken bara i Boston, den hade redan börjat sprida sig till resten av landet. Den 22 maj i Kansas såg en kvinna en gul skåpbil stanna till vid två småflickor – som omgående sprang skrikande från platsen. Beskrivningen som flickorna gav, var att det såg ut som en clown med kniv! Samma dag strömmade fler liknande rapporter in – alla talade om en gul skåpbil och en möjlig knivbeväpnad clown som försökte kidnappa, eller åtminstone skrämma, oskyldiga små barn. Clownpanikens slemmiga tentakler nådde snart Omaha, Denver, Pittsburgh och andra storstäder och det verkade aldrig ta slut. Men det gjorde det, för som vanligt fanns det inga som helst bevis för dessa störda, farliga clowner faktiskt existerade. Kryptozoologen Loren Coleman kallade dem helt enkelt ”phantom clowns”, som därigenom blev en del i kanske främst modern folklore. Fenomenet med mordiska fantomclowner tog inte slut där. De rödnästa marodörerna dyker upp ända fram till idag, då främst som illasinnade skämtare klär ut sig till mardrömslika clownfigurer för att skrämma intet ont anande människor över hela världen. Ja, även i Sverige med jämna mellanrum, till föräldras skräck och kvällstidningarnas glädje.
Om ni frågar mig, är fantomclownerna släkt med samma sorts mytologiska väsen som utomjordingar och älvor – de som erbjuder mat och dryck för att locka sina offer in i magiska, och stundtals, otäcka alterntiva världar. Världar som kan vara Magonias trollska sagoskogar, andra dimensioner eller avlägsna planeter – eller, i clownernas fall, kanske en smutsig källare i en skum storstadsförort.
För mig är det uppenbart – det är helt enkelt en kulturell uppdatering, där det började med älvor och de underjordiska och senare, när det smutsiga och paranoida 70-talet tog över, till konspiratoriska nätverk med seriemördare och pedofiler. Det är som att ”oskulden” – om man nu kan kalla den det – hos de förtrollande naturväsenden försvann i takt med att vi människor tappade vår egen kontakt med naturen och tilliten tlll både själva och andra runtomkring.
Vi ska ta och lämna fantomclownerna, och vända oss mot folkhemmets Sverige, först till 1972 och senare 1973, då ett liknande fenomen dök upp. På många sätt var det faktiskt mer spektakulärt än något clownerna i Boston lyckades med, men samtidigt mer oskyldigt och naivt - och trots detta, betydligt vildare.
VARULV SKRÄMDE BARN. POLISPÅDRAG VID SKOLA.
Vi börjar i Trelleborg, Sveriges sydligaste stad, den 15 november. Det var en helt vanlig dag och eleverna på Pilevallsskolan hängde ute på skolgården som de brukade (vilket jag antar betyder att de tjuvrökte i utkanten av skolgården snackade om vad som gått på TV2 kvällen före?), när de plötsligt fick de syn på en skrämmande gestalt! Vittnena beskrev en varelse med hår i ansiktet, utstående, framträdande tänder och långa, vassa klor på fingrarna! Barnen gjorde det enda logiska, vilket var att springa in skrikande till lärarna och annonsera ut att en varulv gick lös i området!
Ryktet spred sig mycket snabbt. Inom en timmes tid hade fler elever uppgett att de också sett den så kallade varulven. Några av barnen hade sprungit hem gråtande, skräm upp sina föräldrar och polisen kontaktades med allvarliga stämmor. Nog var det så att de vuxna kanske inte tog det där med varulven helt bokstavligt, men det kunde vara en galning eller kanske en hemlös person som skrämt deras oklippta avkommor.
Trelleborgs Allehanda intervjuade en 7-årig elev vid namn Gerry, som själv inte sett monstret, men berättade vad andra sagt: ”De sa att han såg hemsk ut, som varulven som de sett på TV. Men de äldre på skolan trodde att det bara var en mask han hade för ansiktet. Han hade långa klor på fingrarna också!” En annan pojke påstod sig ha hittat en klo från varulven, men lyckades inte visa upp den – han hade nämligen, och lämpligt nog, tappat bort den när det var dags att presentera beviset. En annan historia som cirkulerade handlade om någon som hade hittat varulvens skor!
Stämningen blev allt mer spänd, och barnen höll vaksamt utkik efter den fruktansvärda varulven. Två till synes skumma män i en skåpbil blev omringade av en barnskara som anklagade dem för att vara varulvar – men det visade sig att de bara var två oskyldiga sotare på väg till jobbet, kanske med sotiga ansikten som fick dem att se håriga ut? En annan man blev förföljd av en hel skock ungar – enbart för att han hade keps! Barnen var alltså inte bara monsterjägare, utan tydligen även modepoliser.
Ryktena växte i styrka, och den 17 november hävdade två äldre damer att de stött på varulven utanför en tvättstuga på Engelbrektsgatan. Varelsen hade försökt attackera dem och riva dem med sina vassa klor, vilket var tillräckligt otäckt för att en av kvinnorna svimma av skräck! Nu gick det ingen hej på historierna som spreds: tre barn ska ha dött och minst en vuxen ska ha blivit allvarligt skadad – allt enligt mindre trovärdiga andrahandskällor. En flicka blev så rädd att hon stannade hemma från skolan, och snart började rapporter komma om att den håriga varelsen även synts vid Centralskolan. Tre barn blev bokstavligen sjuka av rädsla – en kräktes till och med! Vilket drama! Paniken var verklig och den håriga skräcken fanns överallt. Polisen förblev dock skeptisk. För dem var det hela bara ett fall av masshysteri.
”Nu förstår jag hur det kunde gå till på häxprocessernas tid. Det är häpnadsväckande att människor i det tjugonde århundradet inte har mera civilisation i sig än att grottmänniskan kommer fram bara man skrapar lite på ytan,” sa kriminalkommissarie Sture Svensson till Trelleborgs Allehanda.I en intervju med Expressen samma dag lade han skulden för hela varulvshysterin på de spekulativa skriverierna i lokaltidningarna, samt på föräldrarnas okritiska tänkande och hysteriska reaktioner – vilket bara eldade på barnens rädsla och fick dem att tro att en varulv sprang omkring och slet folk i stycken i Trelleborg.
”Allt tyder starkt på att det handlar om inbillning. I dag ser ju många mer eller mindre ut som varulvar, med långt hår och skägg,” avslutade en kriminalkommissarie Södergren det hela i Trelleborgs Allehanda.
VARULVSPSYKOS I FÖRORT.
Men där tog det förstås inte slut – för som alla effektiva monster, färdas de alltid vidare för nya, färska offer Nästa stopp blev 647 kilometer norrut, i en förort till Sveriges huvudstad Stockholm, nämtligen Jakobsberg.Det var den 30 november, bara två veckor efter händelserna i Trelleborg, som varulven anlände till “Jakan”. Men den här gången var det inte skolbarn, utan främst vuxna som uppgav att de sett – eller åtminstone hört talas om – en skräckinjagande varulv som smög omkring i skuggorna i det annars så fridfulla villaområdet vid Stockholms skärgårdskust.Monstret sades tassa över hustaken om natten, riva upp prydligt planterade rabatter och slå sönder fönster. Enligt ett vittne hade den till och med dödat en människa, något som givetvis aldrig kunde kopplas till ett verkligt dödsfall. Under de kommande dagarna strömmade ett dussintal rapporter in, vilket fick polisen att gå ut med ett uttalande den 3 december, kanske med en viss nypa sarkasm: ”Använd vitlök! Det håller varulven borta!”
Trots detta fanns det ändå visst allvar i polisens agerande, och de levde upp till skattebetalarnas pengar och undersökte till slut varulvsmysteriet. Resultatet blev Noll varulvar, ”Vi gjorde en razzia i natt. Det enda resultatet av den var tre misstänkta rattfyllerister. Någon varulv såg vi inte till!” meddelade de Expressen. Även om varulvshysterin i Jakobsberg aldrig nådde samma nivå som den i Trelleborg, skapade den ändå ett visst mediabrus under en kortare period. En lokal nyhetsrapport hävdade att ryktet påstås ha börjat i området Söderhöjden, där några barn sett en långhårig och skäggig man stå och meka med sin bil i ett garage. När han blev tillfrågad om han var varulven, svarade han: ”Det är jag inte, men jag kan bli…” Och på det sättet hade varulven nått förorterna i Stockholm.
Varulvar – hur märkliga de än kan verka – har faktiskt varit en del av svensk kultur i minst tusen år, ända sedan vikingatiden och troligen ännu längre tillbaka. I gamla berättelser dyker de ofta upp: hamnskiftare – varelser som kunde förvandla sig till vargar eller björnar. Ibland kopplades detta till traditionen att klä sig i djurens päls, kanske för att ta del av djurets kraft.
Det svenska ordet hamnskiftare (”hamn” betyder i det här fallet skepnad, inte hamn som i båthamn) har funnits länge, och varianter som hamnbjörn och björnhamn dyker upp lite här och där i fornnordisk mytologi och skandinavisk historia. Myterna är särskilt vanliga i västra och norra Sverige, nära norska gränsen, men de återfinns även i samisk kultur. Där användes myten ofta i negativt syfte – som ett sätt att svartmåla samerna. Man påstod att de genom magiska ritualer och schamanism kunde förvandla sig till vargar och björnar, till exempel genom att ta på sig eller stiga igenom ett magiskt bälte. Syftet? Att döda tamdjur som tillhörde icke-samiska bönder. Det var i grunden en rasistisk skräckmyt, designad för att misstänkliggöra och nedvärdera urfolket i Sverige, Norge och Finland. Lite som moderna urbana legender där minoriteter fortfarande får skulden för allt möjligt trams.Det berättades även att samerna kunde kasta förbannelser på andra människor – och förvandla dem till björnar! Varför någon skulle vilja göra det är dock ett mysterium för mig. Det låter som ett dåligt drag, med tanke på hur arg en björn kan bli om den bestämmer sig för att hämnas…
Även om moderna historier om varulvar i Sverige är ganska sällsynta, finns det ändå ett par nedskrivna. Två sådana skrevs ner i januari 2004, när användaren Frankenstein delade med sig av två moderna varulvshistorier på forumet Flashback – båda från södra Sverige.
Den första handlade om hans kompis farfar: “Det var hans farfar som bodde i Trelleborg på 1920-talet, han hade varit ute i stallet sent en kväll då han hade sett något som han beskrev som en varulv. Anledningen till att han gick ut till stallet var att han hade hört hästarna gnägga och stampa, så han hade alltså gått ut för att se vad det var som stod på. Då såg han en "varulv" i ett av hästbåsen, men den avlägsnade sig ganska snabbt när han kom in i stallet. Enligt min vän hävdade han det här livet igenom, tillsaken hör att han inte var ett "original", utan en helt normal karl som, vad jag förstått, inte for med osanning.” Den andra historien kom från Frankensteins egen morfar, och utspelade sig i Svedala på 1930-talet: “Han var på väg hem från sitt jobb på torvmossen, för att komma hem snabbare den här kvällen genade han genom en kohage. När han hade gått ett stycke genom hagen såg han en död ko som låg på sidan, en bit från de andra korna. Han sa att det sett ut som om den hade blivit riven av en varg eller liknande, till saken här ju att det inte finns vargar i Skåne. Han blev förståss rädd och sprang därifrån, när han vände sig om för att se om efter så att ingen följde efter honom såg han "något" som satt på huk vid den döda kon, vad det var vet han inte. Han berättade aldrig för sin far vad han hade varit med om, då min gammelmorfar skulle ha varit rätt rå och hade lätt att ta till riset, men men... det var så min morfar berättade det för mig.”
Och om du trodde att varulvarna var det märkligaste som kunde dyka upp i Sverige – då har du inte hört talas om mumien. Japp. En mumie, mest för att den känns så fullständigt malplacerad i just gamla Svedala. Mumien strök omkring i Sätra – ännu en förort till Stockholm. Men den här gången skulle det dröja till mars 1973 innan monstervågen återigen bröt ut, bland både barn och vuxna.
MUMIESKRÄCK I STOCKHOLMS-FÖRORT!
“Han dödar katter, skrämmer hästar!” basunerade tidningen Expressen ut den 26 mars ut, tillsammans med ett foto på en märkbart skärrad pojke. Det var 11-årige Thomas Fergéus, en av flera vittnen som påstod sig ha sett en livs levande mumie i området. En annan pojke, 14-årige Svenne Andersson, sa: “Jag såg mumiemannen slå ihjäl en katt mot ridskolans vägg! När han fick syn på mig sprang han in i skogen. Fanasier? Nej, jag såg just med egna ögon katten ligga död” Ridskolan han syftade på var Mälarhöjdens ridskola som ligger precis vid skogsbrynet i Sätra, med utsikt över kanalen. 12-åriga Torbjörn Ahlqvist berättade i samma Expressen-artikel hur mumien körde en Mercedes rakt mot en flock hästar, så att en av dessa monster skenade och sprang ner en 10-årig flicka, Kristina Havik. Trots att det hade varit lätt att skylla sin stukade fot och allmänna chock på mumien, kunde Kristina inte bekräfta att det var den bandagerade banditen som körde Mercedensen. Bredvid ridskolan låg nästa skräckplats, Sätraskogens naturreservat. Som så många andra grönområden i Stockholmsregionen, är skogen betydligt större än man tror. Det är en sådan plats där fantasin lätt börjar fladdra – och det var precis det som hände. Tidigt i dramat riktades mycket uppmärksamhet mot naturreservatet. Barnen undvek att gå in i denna centrala vildmark efter mörkrets inbrott. Dessutom kunde man, i det närbelägna stenbrottet, vid midnatt, höra mumien yla mot månen, vilket kanske är en rest från den tidigare varulvshysterin. Monstret sades också fortsätta skrämma hästarna på ridskolan, och hans av tygremsor inblindade ansikte kunde ibland ses kika fram mellan buskar och träd, men givetvis från säkert avstånd från vittnena.
Mopedgäng bestående av pojkar, beväpnade med hockeyklubbor och andra lättillgängliga och lagliga vapen, tog på sig rollen som Sätras egna nattvakter. De burnade runt i området p sina metallponnies, beredda på att ta sig an den fruktansvärda mumien. “Vi var ju bara småkillar och hade inte så mycket annat att hitta på. Nu blev det här vårt stora fokus. Vi samlades kanske sex stycken och drog och jagade mumien, men vi hade ju verkligen ingen aning om vad vi skulle göra om vi såg honom,” sa Thomas Fergéus i en intervju med Skärholmen Direkt i november 2018.
Det var också Thomas som berättade mer om sin närkontakt med mumien i tidningen Söderposten. Hans berättelse slutade med att han flydde ner i en vägbrunn, där han låg och tittade upp på mumien som letade efter honom. Som en scen direkt ur en skräckfilm! Dock var det för mörkt där nere för att mumien skulle kunna se honom – och Thomas klarade sig undan utan en skråma. En av de vuxna som faktiskt blev orolig på riktigt var varmkorvförsäljaren George Gustafsson, 57 år: “Ärligt talat, jag borde väl inte tro på det här, men det är så många som sett honom. Och ungarna är ju vettskrämda!” Den 28 mars visade sig mumien en sista gång, då monstret ska ha visat sig i närheten av Sätrakrossen och skrämt en 45-årig hemvårdsassistent från vettet. Kvinnan sade sig ha slutat tro på spöken och annat oknytt för länge sedan, men fann mötet “riktigt kusligt”. Vid det här laget hade polisen i Sätra tröttnat, och lämnat över fallet till Stockholms kriminalpolis. Efter en dryg vecka började historierna tona ut, och snart tog sommaren över – med mumien borta ur både skogen och barnens medvetande.
Ja, förutom några veckor senare då. Låt mig presentera mumien i Handen! Den 13 april rapporterade både Aftonbladet och Expressen att en mumie härjade i Handen, och ska ha då stått gömd i mörkret, skrämt barn och rutit som en varg. Nu har detaljerna kring mumiens utseende börjat muterad rejält, och han ska ha spikfingrar, rakbladsnaglar och två centimeter tunna ben! Dessutom har han ibland setts cykla. Polisen tog det hela allvarligt och skickade ut patruller efter varje anmälan, men det listiga monstret såg alltid till att ha dragit vidare på nya äventyr när poliserna anlänt.
Men vad var det egentligen?
Polisen menade att det troligtvis var ett skämt, eller kanske en förvirrad man som sprang omkring och skrämde folk. Expressen försökte till och med rekonstruera hur den påstådda mumien såg ut, men det ledde ingenstans. Kanske var det bara allas fantasi som skenade – både i Sätra, Jakobsberg, Handen och Trelleborg.
Men så kommer en liten detalj som är lätt att glömma: under sommaren 1972 visade SVT (eller TV1, som det hette då) något som kallades Skräcksommar – ett skräckfilmsmaraton med gamla Universal-klassiker. Vi snackar:
Frankenstein (James Whale, 1931)
Mysteriet ”Dracula” (Tod Browning 1931)
Mumien vaknar (Karl Freund 1932)
Dr Yogami från London (Stuart Walker 1935)
Frankensteins brud (James Whale 1935)
Draculas dotter (Lambert Hillyer 1936)
Varulven (George Waggner 1941)
Frankensteins son (Rowland V Lee 1939)
Bara en månad efter händelserna i Trelleborg intervjuade en folklorist åttio skolbarn för att undersöka vad som kunde ha påverkat dem. Resultatet?
70 % av femteklassarna hade sett minst en av skräckfilmerna på TV under sommaren.
I andra klass var det 35 % av pojkarna och knappt 10 % av flickorna.
Lite mer än hälften av barnen hade läst skräckserier.
Majoriteten av pojkarna hade dessutom lekt varulv eller Frankensteins monster på rasterna.
Inte helt oväntat väckte filmvalet viss debatt i medierna – med krav på mer censur. Man får komma ihåg att TV1 var en av bara två kanaler i Sverige då, och när något sändes där så såg folk det. Miljontals, faktiskt, i ett land med då drygt åtta miljoner invånare.
Skräckserier var dessutom superstora just då – med titlar som Chock, Dracula, Dracula Lever, Vampyr, Vampirella, och Boris Karloffs Midnattsrysare. Och i kölvattnet av varulvshysterin kom Marvels Werewolf by Night ut i Sverige – förstås under namnet Varulven. Det var rena rama monsterboomen!
Om vi tittar tillbaka på Trelleborg, så bör det också nämnas att den 14 november – alltså dagen innan incidenterna på Pilevallsskolan – rapporterade en kvinna att hon stött på en hårig man nere i tvättstugan på Sockenvägen 3. Efter en stunds panik, insåg hon att det inte var ett monster, utan en av stadens “original”. Ändå spreds ryktet snabbt under dagen, och snart var hela skolan i panik.
Det finns inte många samtida detaljer om händelsen, men ett intressant brev dök upp i podcasten På Tapeten i november 2023. Brevskrivaren, Christer Torell, hävdade att han som pojke sett den så kallade “källarvarulven” (om det nu var samma incident som kvinnans möte är oklart), och identifierade mannen som en före detta linedansare. Enligt Christer var mannen känslomässigt ärrad efter att ha förlorat sin danspartner i en fruktansvärd olycka, något som fick honom att tappa greppet om verkligheten. Just den där dagen, av skäl ingen riktigt vet, hade han tejpat sitt eget långa hår i ansiktet – och därmed skapat ett sorts varulvsliknande utseende. Här kan man fundera på om historien om den känslomässigt störda lindansare i sig är en vandringssägen, en historia som har berättats mellan barn och på sätt sätt blivit någon form av verbal verklighet?
Det finns något intressant i kontrasten mellan de här monstervågorna; varulven, mumien – och andra fenomen som mördarclowner, utomjordingar och naturväsen. För varulven och mumien påminner mer om Slenderman i vår moderna tid: varelser som inte erbjuder några gåvor, ingen magisk förhandling. Bara ren, ofiltrerad rädsla. Den där rädslan för det okända, monstret i garderoben, det som dunkar till i natten – en rakt mot skräckupplevelsen, utan några sidospår.
Barndomen kan på ytan verka som ett magiskt land fyllt av äventyr och glädje, men jag menar att den också innehåller en djup rädsla – rädslan för att vara barn. Att vara utsatt, ensam i en värld som styrs av något man ännu inte riktigt förstår. Det är som att släppa ut en kattunge för första gången: den stannar upp, spanar ut över den öppna verkligheten, långt från tryggheten i hemmet. Den känner genast att något farligt kan lura där ute. Men så småningom lär den sig, mjuknar, och anpassar sig.
För ett barn sker en liknande resa, även om det inte alltid syns utåt. Barnet börjar uppfatta saker andra inte gör. Och om det barnet ser något skrämmande eller magiskt – det beror helt på barnet självt, och på kulturen det växer upp i. Varulven, mumien, clownen eller Slenderman blir till symboler för det mörka och farliga som väntar utanför. Och när barnet tillåts släppa logiken, ge sig hän åt fantasin, uppstår en verklighet full av fasansfulla monster och magiska väsen.
Någonstans där i bakgrunden finns de förmaningarna vi vuxna kanske glömt: “ta inte emot godis av främlingar”, “gå inte ut i skogen ensam”. De omvandlas till något konkret: något som lurar bakom skolan, något som andas i mörkret. Det är inget nytt. Svenska myter om Näcken, Bäckahästen och Skogsrået är ju just det, symboler för faror: “Akta dig för att drunkna”, “gå inte vilse i skogen”. Detta är inte nödvändigtvis något negativt, utan snarare ett pedagogiskt sätt att förstå världen, via myt eller film eller till och med serietidningar och skräckfilmer.
Kanske är monstren arketyper, så som Jung beskrev dem, “visionära rykten”, som fångar upp och ibland manifesterar kollektiva rädslor. Men de kan också vara verktyg för utveckling, för att förstå sig själv i mötet med en märklig vuxenvärld. Jag tycker det mest fascinerande med alla dessa så kallade paranormala vågor är hur de sprids, från sinne till sinne. De växer, förvandlas, skapar inre världar – precis som Alan Moores idé om IdeaSpace. En gemensam, delad verklighet vi alla är uppkopplade till genom fantasin.
Och ibland möts våra inre världar, vävs samman, och skapar ett ännu större universum, ett som bara existerar i vårt kollektiva medvetande. I de svenska exemplen ser vi det tydligt: ett litet rykte blir till ett eget kosmos i barns (och vuxnas) fantasi. Möjligheterna blir oändliga. Endast fantasin sätter gränser – eller, tills den rationella, tråkiga vuxenvärlden kommer in och trycker tillbaka sagan till verklighetens kant.
Tanken att det finns en inre verklighet – lika verklig som den yttre – och att den dessutom kan påverka vad vi gemensamt ser som verkligt, är något som aldrig riktigt släpper taget om mig.
Popkultur har alltid påverkat hur vi ser på omvärlden – särskilt det paranormala. De har gått hand i hand så länge vi kan minnas. Den franske sociologen och historikern Bertrand Méheust, som till stor del ägnade sin forskning åt hur samhället tolkar och integrerar extraordinära upplevelser från fiktionen in i verkligheten (och vice versa), lyfter fram ett tidigt exempel i sin bok Science-Fiction et Soucoupes Volantes: Une Réalisation Fantastique du Socialisme? (1978).
Han tar upp en berättelse om Captain Danrit, publicerad under pseudonymen “Théodore Bot”. I novellen The Great Aeroplane från 1911 beskrivs ett möte med ett luftfarkost som påminner om de senare UFO-observationerna. Méheust jämför denna fiktiva berättelse med ett vittnesmål från samma år, dokumenterat av UFO-forskaren Aimé Michel, där en person beskriver ett snarlikt möte oberoende av Bots berättelse. Likheterna är så slående att Méheust menar att fiktionen, medvetet eller omedvetet, kan ha format vittnets upplevelse. Enligt honom speglar våra paranormala erfarenheter både vår teknologiska och andliga utveckling, men också våra kollektiva rädslor och oro. Och just därför är monster – som varulven eller mumien – utmärkta verktyg för barn att bearbeta sina rädslor på ett symboliskt plan.
Jag ska erkänna att jag själv gärna ser på de här fenomenen ur ett mer esoteriskt perspektiv än det klassiska “nuts and bolts”-synsättet. Om du frågar mig (och det kanske du inte borde), är jag nästan övertygad – utan några egentliga bevis, annat än människors upplevelser – om att berättande och tro kan skapa fysiska upplevelser. Fabricera ett påhittat möte med Bigfoot, och plötsligt dyker tusen vittnesmål upp: möjligen sanna på ett subjektivt sätt. Det är så människan fungerar. Vi hör något, formar det vidare, och skickar ut vår tolkning av det okända i världen. Och förr eller senare blir det verkligt. Eller i alla fall: tillräckligt verkligt. Tron är så stark att den påverkar våra liv – och därmed är den, på sitt sätt, sanning.
Religion fungerar på samma sätt. Pengar också. Allt bygger på överenskommelser, på kollektiva illusioner. Kanske är varulven och mumien hyperstitioner – figurer skapade av barns fantasi, som på något sätt bryter sig ut ur det kollektiva undermedvetna och får en form i vår fysiska värld, delvis verkliga, delvis inte.
Kanske övertänker jag allt det här, och droppar finkulturella referenser och småobskyra tänkare – men någonstans tror jag ändå att det handlar om en blandning mellan det verkliga och det overkliga. Mellan känsla, inre upplevelse, fantasi – och något som till slut går att ta på. Något som syns i skogen bakom stallet. Något som ylar i ett grustag vid midnatt. För i slutändan finns det betydligt mer skrämmande saker än spöken och monster när det handlar om verklighetsförvridande fenomen.
Ta Donald Trump, till exempel. I mina ögon är han en kollektiv skapelse, en hyperstition i sin mest destruktiva form, född ur miljontals människors mörka tankar. All den småsinta bitterheten, rasismen, girigheten som kanske aldrig når hela vägen till ytan, men som långsamt växer i det undermedvetna. Den sipprar ut, hittar likasinnade, och förstärks. Hat, dumhet, rädsla. Och till slut får det en kropp. En gestalt. Och den går till val.
Trump är inte den första, och han kommer tyvärr inte vara den sista. Det är helt enkelt ett monster i människodräkt, och en sån är betydligt läskigare än en äkta mumie eller varulv som smyger i skogsbrynet. Vad är den moderna motsvarigheten till vitlök och silverkulor? Jag skulle säga: en levande fantasi. Kreativitet. Nyfikenhet. Allt det där barn redan har i överflöd – och som vi vuxna borde lära oss att bevara. Det är vår bästa chans att stå emot de verkliga monstren.
Läs även uppföljningsartikeln, Dracula i Hallonbergen och Liemannen i Vaxholm.
Fred Andersson är en svensk researcher och författare med över tjugo års erfarenhet av kommersiell tv. Han är aktuell med boken Northern Lights: High Strangeness in Sweden, utgiven av Beyond the Fray Publishing. Följ honom på Bluesky och Instagram.
KÄLLOR
Tidningsartiklar:Thulin, Lars. ”När vilda varulvar spred skräck i Trelleborg.” Trelleborgs Allehanda, 27 oktober 2016. Tillgänglig på: https://www.trelleborgsallehanda.se/artikel/lars-thulin-nar-vilda-varulvar-spred-skrack-i-trelleborg/”När varulvar ylade i Trelleborg.” Trelleborgs Allehanda, 7 november 2009. Tillgänglig på: https://www.trelleborgsallehanda.se/artikel/nar-varulvar-ylade-i-trelleborg/Columbus, Panagiotis Rasmus. ”Skräckhistorien om Sätramumien.” Skärholmen Direkt, 3 november 2018.Tidskriftsartikel:
Kristenson, Martin. ”Jag minns skräcksommaren -72.” Kapten Stofil, 16 juli 2009. Tillgänglig på: http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=6068Blogginlägg:
Frick, Bo. ”Mumien.” Vridande Moment, 9 september 2011. Tillgänglig på: https://vridandemoment.wordpress.com/2011/09/09/mumien/Podcasts:
Tolin, Lasse, Andreas Mottesson och Sofia Bergström Nilsen. ”Varulven skrämde Trelleborg.” På Tapeten, 27 oktober 2023.
Tolin, Lasse, Andreas Mottesson och Sofia Bergström Nilsen. ”Lindansare avslöjad som varulv i Trelleborg.” På Tapeten, 3 november 2023.Forumtråd:
”Varulvar i Skåne.” Flashback Forum, 22 januari 2004. Tillgänglig på: https://www.flashback.org/t105172Diverse:
”STOCKHOLM 1973-03-25: Polisen har fått in flera rapporter om en person utklädd till mumie som rör sig i Sätra. Thomas Fergeús (i mitten på bilden) uppger att han sett mumien.”
TT Nyhetsbyrån, 25 mars 1973. Foto: Lars Nyberg / EXP / TT / Kod: 34. Aftonbladet Out.”
Regionalnytt 1975 (Varulven).” Sveriges Television, 1975.”Sätramumien.”
Wikipedia. Tillgänglig på: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Sätramumien#
”Varulven.” Nordiska museet. Arkiverad version från 11 augusti 2022. Tillgänglig på: https://web.archive.org/web/20220811165930/https://www.nordiskamuseet.se/blogg/varulvenBöcker:
Méheust, Bertrand. Science-Fiction et Soucoupes Volantes: Une Réalisation Fantastique du Socialisme? (1978)
Jung, Carl. Flygande tefat: En modern myt om ting som ses på himlen (1958)